Att ta vara på dagen…

Det har varit full fart på Risöysundet sen sist, visst har vi haft en del vind att jobba mot, men med den gångna veckans två grymma grupper har vi alltid kunnat göra det bästa av situationen och tagit väl vara på dom tillfällen som ändå givits. Framförallt har havskatt-fisket givit utdelning under de blåsigare dagarna och vi har gemensamt letat nya platser att jaga dessa på, med god framgång.

Och när vinden äntligen mojnat har vi i samlad trupp gått ut mot öppet hav och fångat både dagen och mycket, mycket mer. Måndagen var en sådan dag. Den förhärskande sydvästan vred om till svag nordlig under natten, och klockan 8 på morgonen lämnade tre laddade båtar hamnen i karavan. Ganska snart efter våran ankomst till de yttre skallarna började torskarna tynga i, lådorna fylldes snabbt med fina bitar uppemot och över tio kilo, och under några drifter ut mot lite djupare vatten blandade sig storsejen in i leken. I takt med det bättre och bättre fisket tittade också solen fram, och vågorna rullade mjukare, och framåt eftermiddagen kunde vi konstatera att vi nog hade prickat säsongens hittills finaste dag.

Men den var inte över än. I och med att detta var veckans klart bästa chans på de lite mer utsatta skallarna så fiskade vi vidare. När torskfisket verkade tona ut senare under eftermiddagen plockade storsejen upp och tog vid med sina karaktäristiska tvärstopps-hugg under uppvevning. Vi fick till en fin drift som gick från en grundtopp ut mot djupare vatten, och när det glesnade mellan huggen på cirka femtio meters djup ropade jag till alla att ta upp för nästa runda. Jens hann dock inte så många meter från botten förrän det bumpade till två gånger lite försiktigt och sedan karate-klippte och sög i ordentligt. Med storsej på hjärnan satte jag press på Jens att sätta press på fisken, men någonting stämde inte. Tystnaden spred sig i båten, alla ögon riktades mot spöet som bände och bonkade mot något stort därnere i dunklet. –”Undrar vad detta är egentligen?,” klämde Jens ur sig som ett sorts konstaterande av våra misstankar, vi började nog ana. Och väldigt snart kunde vi skymta den, först som ett vitt streck (som kommer sig av vinkeln man ser den ljusa buken i) med en oformlig skugga runt om. –”Kveitekroken!!!” Fisken säkrades på första försöket och det obligatoriska lyckokaoset kunde bryta ut, med skrik, skakande händer och ett sjöodjur som piskar vattnet till skum vid båtsidan. 157 centimeter hälleflundra drillad exemplariskt, inte en gratismeter lina gavs, och dagen hade inte kunnat sluta bättre.

Jag vill be att få tacka gänget i guidebåten, Jens, Manish, Ali, Björn och Håkan för en riktigt fin vecka. Dom har fiskat sig fram över toppar och dalar, genom regn och solsken, med samma glada humör, samma tålamod och samma iver att få släppa ner på nästa hotspot. Ett sant nöje.

Det samma går för våra belgiska vänner från Cordes Travel, ett riktigt kul gäng som har bidragit med genuin hemtrevnad, god mat och många skratt. Hoppas vi ses igen 2019!

Martin J och Victor